ASI

Det var så länge sen mitt senaste inlägg så jag har efter det hunnit gå på min utbildning i ASI (Attachment Style Interview)! Extremt intressant, lärorikt och användbart. Det var den bästa lite mini-utbildningen jag gjort sen jag flyttade till London.

ASI

Annars har jag varit extremt upptagen med min senaste utredning för domstol. Det är väldigt intressant mitt jobb, men även väldigt komplext. Det är ju per definition de mest komplexa och svåra ärenden som går till domstol och dessa är de enda vi arbetar med just nu. Jag har inte ens haft tid att ordna någon terapiklient, så det får nog vänta tills nästa år.

Attachment-Anknytning

Jag har upptäckt att jag verkligen behöver få träning i ASI (attachment style interview) så jag kan börja använda mig av den metoden i mina utredningar. Jag funderar på att anmäla mig till en 4 dagars utbildning.

Attachment-Anknytning är ett område/teroi som verkligen intresserar mig, det är relevant, intressant, evidensbaserat och passar hur bra som helst in med mitt lite mer kognitiva perspektiv på mental hälsa. Plus att om jag kan använda mig av ASI i mina utredningar så ger det plötsligt mycket mer kraft bakom mina analyser och fomulationer.

Våld i nära relationer.

Jag läste för någon dag sedan på Aftonbladets websida (ja, jag vet vilken dålig journalistik den tidningen står för) om att deras hus-psykolog anser att samtalsterapi inte kan "bota" män som är våldsamma. Jag reagerade på det och blev lite irriterad av den löjligt simplistiska artiklen. Sen tänkte jag att det är väl just den reaktionen hon ville få för att dra till sig läsare. Trots det så funderade jag lite på att hon måste ju nästan bryta mot någon form av yrkesetiska riktlinjer eller skyldigheter när hon sprider den typen ogrundat struntprat. Jag inser att man måste skriva simpelt och dra saker till sin spets i skräpmedia,men detta är ju både fel och kommer från en person som i egenskap av sitt yrke har ett krav på sig att vara mer nyanserad och komma med påståenden som är grundade i verkligheten.

Män som slår

Jag är glad att jag inte är den enda som reagerade på det.

Män som slår del 2

Reflektion människors insyn i sina egna problem.

Jag håller på med ett utredning för domstol, vilket ju alla mina ärenden är dessa dagar. Mannen/fadern i fråga har ganska omfattande problem med droger, främst kokain samt alkohol.

De har haft ganska regelbunden kontakt med children's services (typ barn och ungdomsdelen av socialtjänsten) och han har kämpat i ett par år både själv och med stöd för att hantera sitt missbruk.

Det har ju gått lite si och så med det och familjen är nu i domstol för både historien och en händelse tidigare i år när han fick spel och skällde ut besökande socialarbetare, runt en tid när han fick ett återfall.

Jag gör nu en utredning på honom och hans fru. Han känner sådan stor skuld för situationen att han är påväg in i en depresion. Han känner stor skuld själv men även professionella har påpekat för honom att allt är hans fel och hur han måste ta ansvar för allt och sluta med droger för det förstör hela hans liv och hela barnen liv.

Allt låter bra så här långt, eller? Jag har ju lite mer tid i mina utredningar och finner det mycket intressant och ser det som ett krav att försöka förstå människor, inte i första hand döma dem på något sätt.

Mannen ifråga säger "de rätta saker" han förebråder sig själv och pratar negativt om sig själv och säger att allt som händer är hans fel för han valt att ta droger. Efter vi har haft vårt andra möte så börjar han försiktigt prata om hur hans fru och hennes beteende, rädsla och attityd har gjort det svårt för honom. Han förstår henne och hennes frukan för återfall och hur hon övervakar honom, tar över familjens pengar och konstant söker bekräftelse för att han inte tar droger.

Men samtidigt ser han det som extremt påfrestande och stressigt, i en situation där han redan försöker sluta med droger och har det extremt svårt. Hennes förväntat på att han ska misslyckas och hennes rädsla gör att risken för ett återfall är radikalt högre. Dock så har han när han försökt prata om detta innan blivit benämnd i olika utredningar som att han sakar "insikt" och att han skyller på sin fru. Detta har ju lett till att han ännu mer känner sig misslyckad och skyldig och att han gett upp och nu sitter och säger det han vet folk vill höra.

Poängen jag försöker göra är att han har rätt och att ingen har lyssnat på honom innan, utan sett det som om han försöker skylla ifrån sig har lett till att han och familjen inte fått den hjälp som bäst passat dem. Systemet har krossat hans förståelse för sina egna problem, inte tagit tillvara på de lösningar som detta kunde genererat. Han har helt "tagit på sig" systemets syn på hans och familjens problem och när han försökt förklara sina egna tankar har han blivit benämnd att han saknar "insikt".

Vet man minsta lilla om missbruk och hur det påverkar familjer och relationer så vet man att det i familjer utvecklas mönster av interaktioner hos alla medlemmar som både kan skydda mot återfall men även kan öka risken för återfall. Att kartlägga dessa mönster och hjälpa familjen anpassa och andra dysfynktionella mönster är otroligt viktigt. Detta har mannen ifråga på egen hand insett i någon form, men när han försökt uttrycka det har reaktionerna blivit att han fått mer problem från involverade professionella.

För mig är detta ett tydligt tecken på hur man i detta land (iaf i London) bland children's services är extremt dåliga på att ta tillvara på individers egna kunskap och förståelse för sina egna problem och bygga på det. Istället är det systemet som ser problemen och definerar dem och lösningar. Om någon uttrycker en annan syn på det hela som inte stämmer med det så stämplas de som "lacking insight". Saken är ju att de inte saknar insikt i sina egna problem, de kanske saknar insikt i den definition av deras problem som andra gjort.

Olympic torch!

Jag hade "tur" på onsdag. Olympiska facklan var först vid kontoret vid lunch, sen kom den även förbi hemma på kvällen.

Lat söndag.

Det har varit lungt och skönt idag. Jag brukar inte gilla söndagar, men på den senare tiden har det varit helt ok.

Jag fick även mitt formella erbjudande om fast tjänst nyligen, väldigt sent, men bättre sent än aldrig. Lönen är som väntat otroligt låg jämfört med vad jag får ut nu, nästan så jag gråter lite. Min nettolön blir halverad! Men det blir väl lite andra fördelar....men hade jag kunnat välja hade jag nog stannat som vikarie, men de ville ju ha en fastanställd och jag tänker inte riskera att få sluta. Jag trivs bra samt det passar bra med mina studier också.

Så nu blir jag väl kvar här 2-3 år iaf, om inte något radikalt händer och det gör det ju ibland :)

PAMs

Vi använder oss bland annat av PAMs (Parenting Assessment Manual) på jobbet.

http://www.pillcreekpublishing.com

Hemsidan ser ganska nördig ut, eller billig och sunking kanske är bättre beskrivningar.

Programmet och verktyget är väldigt omfattande och på gränsen till extremt evidensbaserat gällande minsta lilla aspekt. Det fyller sin funktion och jag tycker det är bra rent generellt, men det är ju som alltid ganska brett och omfattar alltid en lång rad aspekter som är helt irrelevanta. Det är som det brukar vara med dessa "verktyg" inom socialt arbete med andra ord.

Som tur är gör jag som "klinisk" utredare inget av de mer enkla delarna och aspekterna, så det spar ju en hel del tid för mig och jag slipper göra sånt som det vore rent slöseri med resurser om jag gjorde.

Jag vet inte riktigt vad jag tycker om det ännu, men jag är svagt positivt och efter jag har gjort det mer ska jag återkomma med en liten "review" :)

Allt bra så här länge.

Jag har nu blivit klar med två av mina "parenting assessments", vilka var de första av denna typ av utredning jag någonsin gjort. Det hela gick väl bra, jag klämde igenom en på fyra veckor, som normlt tar 14 veckor, vilket ju var orsaken till att det var lite stressigt ett tag.

All verkar nöjda med dem också, vilket ju är roligt. Speciellt med tanke på att jag själv tyckte de var lite halvbra, med lite mer normal tid hoppas jag kunna göra framtida utredningar ännu bättre.

Dock var det ju lite sorligt att jag inte kunde rekommendera att tre barn, två, tre och nio att återförenas med sina föräldrar. Det är ju inte mitt beslut utan rättens, men det kändes sorligt...och föräldrarna var ju helt förstörda också så klart...

Jag gillar mitt jobb mycket mer än jag gjort på länge, det är en kul känsla som jag tror jag hade förlorat lite. Nu måste jag dock få klarhet i hur mycket terapi per vecka jag kommer ges tid för. Jag vill gärna ha iaf 2-3 klienter per vecka från och med September. Helst vill jag även inledningsvis ha vuxna för att komma igång lite enklare, jag har ju efarenhet av det redan och det känns som en bra början för att komma igång igen.

Påväg hem efter föreläsning

Sitter på bussen hem, har haft heldag om musik terapi, eller som jag föredrar att kalla det, terapeutisk intervention med musik. Intressant och mindre musik än jag trodde det skulle vara. Vilket kanske låter konstigt :)

Lite stressad, men bara lite.

När jag började min nya roll fick jag två utredningar i ärenden i domstol med kort tid att göra, de hade blivit lite efter i gruppen och jag fick dem direkt. De ska båda vara klara nästa vecka och jag har jobbat hårt med intervjuer och observationer av kontakt mellan föräldrar och barn under ett par veckor nu. Dock har jag inte hunnit börja skriva upp dem ännu och tiden börjar ta slut.

Jag har varit i gruppen i fem veckor nu, en annan kollega till mig har varit i gruppen i tre månader och skrev klart sin första utredning förra veckan, så jag har haft lite stressigt första steg. Mina andra utredningar efter dessa är det längre tid på så det känns bra.

Det är otroligt roliga utredningar och jag njuter av jobbet mer än jag gjort på länge, dock vill jag göra ett så bra jobb som möjligt och skapar mig troligen mer jobb på det sättet än vad som är bra. Jag kom även igår på att jag har lektioner hela helgen, jag hade tänkt jobba lite men det går ju inte nu!!

Dessa är mina första två utredningar så jag vill verkligen göra ett bra intryck på både kollegor och ledningen, för att inte säga familjen och rätten så allt detta lägger lite extra press på situationen, men jag hoppa kunna bli klar med dem båda imorgon och på Fredag, dock kan det bli lite svårt...

Min egenterapi

Hade idag min egen personliga terpi som vanligt, det är en del av mitt pluggande. Jag brukar inte skriva så mycket om det antar jag. Jag har nu gått i lite över ett år, varje vecka. Det är en intressant upplevelse och utvecklade personlig resa överlag, även om det går lite upp och ner som med allt annat.

Idag blev det lite oväntat reflekterade på hur jag som person påverkar andra runt mig, mitt "typiska" och automatiska antaganden runt det är att jag inte har någon påverkan alls på andra runt mig, att jag är så obetydlig att ingen påverkas av mig, min närvaro eller märker min frånvaro.

Det är väl inte direkt någon nyhet att det är så jag på en daglig basis lite undermedveten tänker. Jag förstår ju att jag självklart påverkar andra med min närvaro när jag väl tänker till om det, men i mina vardagliga och outtalade tankar tillskriver jag mig och min närvaro minimal betydelse och en minimal nästan obefintlig påverkan på andra.

Det är nog lite svårt att förklara kanske, men lite förenklat anser jag mig själv överlag vara ganska obetydlig för alla andra. Det är ju inte så självklart, enkelt och ensidigt som det kan låta, men det är helt klart tendensen. Jag fick tänka till lite extra gällande detta just idag.

Jag var helt klart på ett bättre humör när jag kom till terapin än när jag lämnade den, men ibland är det så och det är inte dåligt på något sätt för det.

Grattis till mig själv.

Jag fick idag erbjudandet om den fasta tjänsten som Clinical Senior Social Worker, jag kommer tacka ja. Rollen är ganska perfekt för mig just nu och mitt pluggande, men det innebär en halvering av min lön att ta en fast tjänst, så just det är lite irriterande..men jag ska nog vara glad jag fick tag på denna tjänst iaf.

Psykiatri och funderingar.

Efter jag började på mitt nya arbete så har jag tagit del av många Psykiatriska utredningar på föräldrar i de ärenden jag nu handlägger, mest i form av oberoende utredningar för domstolsförhandlingar.

En sak som jag funnit lite förvånande är hur folk verkar ha fått och kunna få en psykiatrisk diagnos utan att det finns någon direkt utredning eller utlåtande om det. Det framkommer sällan vart denna diagnos kommit ifrån, vem som gjort det eller hur symptomen i diagnoses är relevant för individen. Detta finner jag mycket udda, även om jag nu inte är någon expert på området så tycker jag en detaljerad utredning borde ligga till grund för en psykiatrisk diagnos, men det är kanske inte så det fungerar i Sverige heller?

I ett ärende har en person blivit beskiven som lidande av "aspects of antisocial personality disorder", men detta ges det inga detaljer om alls och det framkommer inte vem som först sagt eller påstått detta heller. Jag vet inte heller om det är en formell diagnos, vilket det ju inte verkar vara, eller vilka aspekter som skulle vara relevanta för just denna person. Detta ställer därmed till lite problem för mig när jag utreder, för hur ställer jag mig till detta Psykiatriska utlåtande? Jag saknar ju alla detaljer om och kan därmed inte dra speciellt bra slutsatser om hur det påverkar honom, hans relation eller barnen i familjen.

Jag tycker det är frustrerande och även förvånande med tanke på att detta ärende är i domstol, detta är ett av flera exempel där psykiatriska rapporter inte är speciellt informativa eller hjälpsamma...

Boris eller Kian

En kollega på jobbet sa förra veckan att jag ser ut som en yngre Boris Johnson (Londons borgmästare), men de flesta tyckte jag såg ut som någon som heter Kian i Westlife, vilket jag fick gå och googla.

Jag tror faktiskt jag föredrar att bli liknand med Kian, även om jag nu inte tycker jag direkt liknar någon av dem :)

Frågestund.

Jag vet att det inte är så många som läser här, det beror nog mest på ganska oregelbundna uppdateringar överlag samt ett lite halvt dåligt fokus på socialt arbete i perioder också, men om någon har lite specifika frågor så skriv dem gärna under detta inlägg så ska jag besvara om jag kan.

Angående uppdateringar så kan jag inte lova att det blir speciellt bättre heller, det kommer när det kommer. Jag ska nog iaf försöka få upp lite mer bilder på lite allt möjligt, folk gillar ju bilder :)

Jag blev påmind i Fredag av hur glad jag ska vara att jag inte arbetar i "mottagningsgruppen" igen på denna arbetsplats, vilket jag gjorde för två år sen.

Jag var inbjuden till ett möte och "socialsekreteraren" från mottagningsgruppen var skrämmande dåligt förberedd och fick mycket kritik för det. Dock inte från mig, jag vet ju av personlig erfarenhet hur man i dessa grupper måste prioritera arbetsuppgifter otroligt mycket och det finns inte tid för allt och vissa saker blir därmed lidande. Dock tror jag inte man riktigt kan förstå det om man inte själv arbetat där, vilket syntes vid detta möte. Dock var ju kritiken inte osaklig eller obefogad, men förståelsen kanske inte riktigt var förmedlad så mycket.

regn och kallt igen.

Nu har vädret i London tagit en vändning till kyla och regn igen, vilket jag nog tycker är ganska skönt :)

Dock har jag åkt på en förkylning och snorar som en galning, det hade jag nog klarat mig utan. Men det är iaf lång helg tills Onsdag så jag kan vila mig lite extra iaf, tur i oturen med andra ord.

Sweet!

Jag är lite smått nöjd med mig själv för tillfället, jag fick nyss tag på digitala versioner av "Handbook of Attachment: Theory, Research, and Clinical Applications" samt "Rutter's Child and Adolescent Psychiatry". Sparade därmed runt £100 på det hela.  Böckerna är perfekt både för jobbet och för pluggandet, speciellt den om attachment.


SWEET!

Accepterade erbjudandet

Jag tackade ja till erbjudandet, jag började jobba denna vecka.  Jag är väldigt positiv och det känns helt rätt så här långt, vilket är underbart. Dock är det ju en ny roll med nya processer, nya format och nya perspektiv, så jag känner mig lite förvirrad fortfarande. Det är ju lite nytt för mig med tanke på att jag väldigt länge har haft väldigt liknande roller, även om just arbetsplatserna varierat.

Jag kommer nog söka på den den fasta tjänsten tror jag, även om jag fortfarande är lite osäker, inte gillar lönerna som man får som fast anställd så verkar arbetsuppgifterna här mycket intressant. Det vore trevligt med lite stabilitet efter så många år som runt reseande vikarie, men vi får se. Det är otroligt skönt att slippa stressen av "frontline" arbete, stressen här finns ju fortfarande men är på ett helt annat sätt.

Dock fick jag höra att de har otroligt många sökande på den fasta tjänsten så chansen att få den är nog inte så hög, men även om just det inte sker kommer jag njuta av det hela så länge jag kan iaf :)

Nytt erbjudande.

Jag var på en intervju igår, allt gick väldigt snabbt med att tjänsten kom ut, de såg min CV och kallade mig och tre andra på intervju på samma dag.

Orsaken till att jag direkt var mycket nyfiken på denna tjänst var att det var som clinical social worker, dessa tjänster är ganska få, populära samt innefattar oftast en ganska hög grad terapeutiskt arbete direkt med barn och familjer.

Jag var inte ens intresserad av att söka runt utan hade planerat att gå tillbaka till min gamla arbetsplats igen nästa månad, men sen kom detta upp så jag tänkte det kan vara värt att söka speciellt med tanke på mitt nuvarande intresse av terapi.

Killen som jag har kontakt med på "rekryteringsfirman", han som sköter kontakter och sänder in ansökningar osv, ringde nyss och berättade att de ville ha mig och jag kan börja nästa vecka.

Det är ju trevligt att få erbjudandet, dock är det två problem. Arbetet verkar inte innehålla något terapeutiskt arbete alls, vilket jag fick reda på under intervju. Trots att det ju stod i arbetsbeskrivningen samt titel är "klinisk" också. Fokuset är helt på utredningar i ärendet där de planerar eller det redan startas domstolsansökningar om omhändertaganden. Sen gick plötsligt lönen ner idag med £6 per timme!! Det är ju minst sagt ganska mycket...

Sen är det ju en ny arbetsplats, jag gillar min gamla och mina kollegor där...sen vet jag inte om jag vill hålla på och vittna i domstol och bli konstant ifrågasatt där också, speciellt inte med en sådan relativt dålig lön...

Dock finns det ju även fördelar, det är inte "frontline" jag har inte "case responsibility" samt detta är ju en Senior position, även om nu lönen inte reflekterar det alls.  Positionen är i ett "expert team" med massa olika yrkesbakgrunder, så på det sättet kan det ju även vara mycket givande kanske..

ARGH!!!!!! Vad göra?

Liten uppdatering

jaha ja, det har ju varit lite tyst här en tid, men att jag är ganska dålig på att just uppdatera är ju ingen direkt hemlighet och det lär det nog inte ändras på heller. Men jag gillar min lilla blog och skriver ju lite då och då iaf.

Jag fick en fråga på ett tidigare inlägg om min email, vilken jag trodde var offentlig men tydligen inte var det så nu gjorde jag den offentlig, iaf den som är kopplad hit, så om någon har frågor så är det ok att emaila mig. Det var ju lite smått korkat att jag inte kollat ordentligt innan att den verkligen var offentlig, speciellt med tanke på att ett av mina syftet var att svara på frågor om socionomer i London och den verksamhet vi oftast är involverade i här.

Nåväl, jag lämnde mitt jobb för en tid sen, mest för att komma ikapp med mitt pluggade ett par månader, vilket inte gick så bra men det är väl sånt man lär sig av. Som det nog märktes i ett par inlägg så hade jag verkligen blivit utsliten och läget var inte sådant att jag kunde ta semester. Jag blev ju flyttat till den gruppen jag var i just för att den var överarbetad och utstressad, tydligen har 2-3 till av min kollegor även slutat i den gruppen.

Detta är sånt som händer här, det innebär inte att stället är dåligt eller dåliga på att stödja sina anställda, utan att de fokuserar på de som är fast anställda. Det kan iaf jag helt förstå också, men kanske det var lite andra brister för min del. "Child protection" i London är stressigt och svårt och med det ekonomiska läget har det blivit ännu "svårare" att vara verksam i, mer om det senare.

På en personlig nivå så gå jag ju även en utbildning som är väldigt fokuserat på mitt eget känsloliv och att "komma i kontakt med mig själv" via terapi och alla möjliga olika övningar och uppgifter. Jag har upplevt att det är mycket svårt, på ett känslomässigt plan, att kombinera med stressen, byråkratin och tvånget att vara lite avståndstagade i utredningar. Terapi och utredning är ju väldigt olika, minst sagt.

Ett ärende som tog mig vädigt illa, mer än jag tror jag förstod, var när en kvinna förlorade sitt ofödda barn. Jag hade en utredning öppen gällande hennes misstänkta missbruk och att hon var gravid i femte månaden, kallade pre-birth assessment. Hon hade inte tagit kontakt med någon hälsovård tills tredje månaden och därmed blev det ju per automatik anmälan till oss. Jag försökte ta kontakt med henne och det tog lång tid, men flera brev och flera obesvarade besök till henne och delar av hennes familjmedlemmar innan jag fick kontakt med henne. Dock tog jag mig tid och var fortgående "stödjande" i min brev. Jag undvek att vara "hotande" vilket våra advokater och chefer alltid säger vi ska vara efter en tid...ja jag kan förstå det men man måste även vara flexibel och fråga sig om tålamod ibland inte är bättre än hot i vissa ärenden och lägen.

Jag mötte tillslut henne och henns mor, hon visade sig vara en ung kvinna med ett mycket trasigt förflutet. för att inte säga livrädd för myndigeter. Iaf fick vi en tentativ relation och förtroende igång och hon gick till din läkare och till sjukhuset för sina rutinkontroller, efter en tid visade det sig att barnet/fostret hade ett allvarlig fel på sin ryggrad, vilket innebar att det aldrig skulle kunna överleva att födas, vilket innebar att hon accepterade och bokades in för en akut abort.

Jag gavs inte tid eller något förstående för att jag och hon behövde iaf ett besök för att avsluta vår relation och för oss båda att bearbeta situation efter aborten och min roll. Under flera veckor såg jag varje dag på min dator "unborn XXX", men det fanns inte länge någon sådan person i liv.... För mig hade detta "barn" blivit verklighet,  en person jag brydde mig om och ville skulle ha det bra och som varit del av min verklighet under flera månder.  Jag försökte prata med min chef om detta, men mötte ingen förståelse. Jag fick iaf efter en tid tillåtelse att skriva ett avslutade brev till henne, även om det noga påpekades att jag skulle skriva att hon inte skulle kontakta just oss för någon hjälp på något sätt. Vilket min chef tyckte var en risk om vår avdelning sände ett brev där vi berättade att vi avslutat utredning och beklagade hennes sorg....

Det finns mycket annat i denna historia som jag skulle kunna utveckla, jag kanske gör senare, men som sagt jag tog väldigt illa åt mig i denna situation på en lång rad olika sätt. Problemet var väl kanske inte att ingen direkt lyssnade på mig, utan att ingen i hela jävla verksamheten verkade förstå även om de försökte lyssana på mig. Att den typen av bristande kompetens finns hos folk som varit chefer i flera år tycker jag är sorligt.

Mitt egen lidande i denna historia är jämfört med kvinnan som förlorade sitt ofödda barn obefintlig, men jag hade även behövt mycket mindre förståelse och stöd än hon för att må bättre..

Nåväl, jag planerar att gå tillbaka till att jobba igen nästa månad, livet går vidare :)

Nu är jag tillbaka från Indien.

Japp, med lite ont i magen och efter tre dagars extra stopp i Kolkata är jag nu äntligen tillbaka i London..dock är det väl bäst att påpeka att jag inte varit där hela tiden från mitt senaste inlägg, som ju är lite länge sedan :)