Liten uppdatering

jaha ja, det har ju varit lite tyst här en tid, men att jag är ganska dålig på att just uppdatera är ju ingen direkt hemlighet och det lär det nog inte ändras på heller. Men jag gillar min lilla blog och skriver ju lite då och då iaf.

Jag fick en fråga på ett tidigare inlägg om min email, vilken jag trodde var offentlig men tydligen inte var det så nu gjorde jag den offentlig, iaf den som är kopplad hit, så om någon har frågor så är det ok att emaila mig. Det var ju lite smått korkat att jag inte kollat ordentligt innan att den verkligen var offentlig, speciellt med tanke på att ett av mina syftet var att svara på frågor om socionomer i London och den verksamhet vi oftast är involverade i här.

Nåväl, jag lämnde mitt jobb för en tid sen, mest för att komma ikapp med mitt pluggade ett par månader, vilket inte gick så bra men det är väl sånt man lär sig av. Som det nog märktes i ett par inlägg så hade jag verkligen blivit utsliten och läget var inte sådant att jag kunde ta semester. Jag blev ju flyttat till den gruppen jag var i just för att den var överarbetad och utstressad, tydligen har 2-3 till av min kollegor även slutat i den gruppen.

Detta är sånt som händer här, det innebär inte att stället är dåligt eller dåliga på att stödja sina anställda, utan att de fokuserar på de som är fast anställda. Det kan iaf jag helt förstå också, men kanske det var lite andra brister för min del. "Child protection" i London är stressigt och svårt och med det ekonomiska läget har det blivit ännu "svårare" att vara verksam i, mer om det senare.

På en personlig nivå så gå jag ju även en utbildning som är väldigt fokuserat på mitt eget känsloliv och att "komma i kontakt med mig själv" via terapi och alla möjliga olika övningar och uppgifter. Jag har upplevt att det är mycket svårt, på ett känslomässigt plan, att kombinera med stressen, byråkratin och tvånget att vara lite avståndstagade i utredningar. Terapi och utredning är ju väldigt olika, minst sagt.

Ett ärende som tog mig vädigt illa, mer än jag tror jag förstod, var när en kvinna förlorade sitt ofödda barn. Jag hade en utredning öppen gällande hennes misstänkta missbruk och att hon var gravid i femte månaden, kallade pre-birth assessment. Hon hade inte tagit kontakt med någon hälsovård tills tredje månaden och därmed blev det ju per automatik anmälan till oss. Jag försökte ta kontakt med henne och det tog lång tid, men flera brev och flera obesvarade besök till henne och delar av hennes familjmedlemmar innan jag fick kontakt med henne. Dock tog jag mig tid och var fortgående "stödjande" i min brev. Jag undvek att vara "hotande" vilket våra advokater och chefer alltid säger vi ska vara efter en tid...ja jag kan förstå det men man måste även vara flexibel och fråga sig om tålamod ibland inte är bättre än hot i vissa ärenden och lägen.

Jag mötte tillslut henne och henns mor, hon visade sig vara en ung kvinna med ett mycket trasigt förflutet. för att inte säga livrädd för myndigeter. Iaf fick vi en tentativ relation och förtroende igång och hon gick till din läkare och till sjukhuset för sina rutinkontroller, efter en tid visade det sig att barnet/fostret hade ett allvarlig fel på sin ryggrad, vilket innebar att det aldrig skulle kunna överleva att födas, vilket innebar att hon accepterade och bokades in för en akut abort.

Jag gavs inte tid eller något förstående för att jag och hon behövde iaf ett besök för att avsluta vår relation och för oss båda att bearbeta situation efter aborten och min roll. Under flera veckor såg jag varje dag på min dator "unborn XXX", men det fanns inte länge någon sådan person i liv.... För mig hade detta "barn" blivit verklighet,  en person jag brydde mig om och ville skulle ha det bra och som varit del av min verklighet under flera månder.  Jag försökte prata med min chef om detta, men mötte ingen förståelse. Jag fick iaf efter en tid tillåtelse att skriva ett avslutade brev till henne, även om det noga påpekades att jag skulle skriva att hon inte skulle kontakta just oss för någon hjälp på något sätt. Vilket min chef tyckte var en risk om vår avdelning sände ett brev där vi berättade att vi avslutat utredning och beklagade hennes sorg....

Det finns mycket annat i denna historia som jag skulle kunna utveckla, jag kanske gör senare, men som sagt jag tog väldigt illa åt mig i denna situation på en lång rad olika sätt. Problemet var väl kanske inte att ingen direkt lyssnade på mig, utan att ingen i hela jävla verksamheten verkade förstå även om de försökte lyssana på mig. Att den typen av bristande kompetens finns hos folk som varit chefer i flera år tycker jag är sorligt.

Mitt egen lidande i denna historia är jämfört med kvinnan som förlorade sitt ofödda barn obefintlig, men jag hade även behövt mycket mindre förståelse och stöd än hon för att må bättre..

Nåväl, jag planerar att gå tillbaka till att jobba igen nästa månad, livet går vidare :)