Det här med allt eller inget, igen.

Jag har märkt att min närmaste chef, som är extremt "old school" inte gillar när mina utredningar är för långa.

Speciellt gillar hon inte när jag är, som hon sagt "too almost fair" gentemot föräldrar. Vilket jag inte direkt kan förstå alls, när jag faktiskt kommenterar att i min åsikt kan de tyvärr inte ta hand om sina barn, eller göra de nödvändiga förändrar för att de ska kunna ske tillräckligt snabbt i relation till barnens behov. Hur kan man vara "too fair" liksom..

Dock tror jag att jag börjar förstå vad "problemet" är, om det nu verkligen är ett problem.  Tid måste sparas, utredningar måste produceras snabbare och det finns aspekter som talar till föräldrars fördel men som inte ändrar beslutet så spelar de ingen roll och behöver inte dokumenteras.

Lite förenklat tror jag att det är så det verkligen är. Att ge föräldrar en balanserad utredning är inte så viktigt när det främst är frågan om att producera utredninignar som är "tillräckligt" bra. Dock är ju detta inte perspektivet bland domare eller motsvarande lagmän, de sitter med extremt svåra beslut och vill mer än gärna och både detaljerade och balanserade utredningar, där så många relevanta aspekter, både bra och dåliga utvecklas och analyseras.

Jag kan inte, jag vill inte och jag vägrar skriva utredningar där jag drar mina slutsatser på ett självart svart eller vitt sätt, där jag bantar ner på detaljer för att de inte ändrar på mina rekommendationer och "låtsats" att ärendet är mycket enklare och mer självklart än det verkligen är. Att sånt sker är jag övertygad om, men jag tänker inte göra det.

Jag är lite frustreade över hur jag vill arbeta på ett sätt som tar hänsyn till domstolen, barnen och föräldrarna men jag inte uppmuntras till att göra i den egna organisationen...suck..

Diagnos eller inte, allt eller inget.

Jag har märkt att domstolarna här ibland verkade vara lite extremt fokuserade på externa psykologiska eller psykiatriska experter i förhandlingar och beslut om vårdnad.

Det tog mig lite tid att första, men det är ju inte de som är det! Det är de yrkesverksamma och de som skriver rapporter och utredningar till domstolarna som har detta extrema fokus.

Om en förälder får en "diagnos" i form någon mental sjukdom ändrar det tydligen helt allt, det blir mycket "enklare" att generalisera, referera och dra slutsatser om vårdnaden.

Så har jag aldrig arbetat i mina utredningar, jag är inte speciellt intresserad av diagnoser för i mina ögon är det även extremt många andra omständigheter som påverkar föräldraförmågan, både risk och skyddsfaktorer.

Detta må låta självklart kanske, men till min förvåning är det inte så. Jag själv föll nästan också i denna fälla för bara något år sedan, där jag började efterfråga mer självklara diagnoser, om det var möjligt att ställa dem, för att hjälpa mig i mina utredningar. Men efterhand har jag återfallit till hur jag såg på saker innan, att det inte spelar så stor roll och man verkligen måste se på andra faktorer också.

En advokat nämde för mig nyligen att domstolarna som fått mina utredningar uppskattade att jag inte "over simplified" saker. Detta gällade i detta fall en utredning med föräldrar med omfattande utvecklingsstörning. Där jag verkligen bara berörde just det ämnet ytligt, för det var uppenbarligen andra problem som var helt avgörande, medans andra hade fokuserat på just det för det var ju något som var en "diagnos".