Imorgon har jag en Initial Child Protection Case Conference igen, det var länge sedan sist och jag känner mig lite nervös, vilket är lite löjligt antar jag. Men att presentera en rapport inför runt 10 personer gör iaf mig lite nervös. Sen vet jag inte vad som hänt med en av familjemedlemmarna heller, jag misstänker att hon kanske inte kommer och då måste vi troligen gå till domstol med ärendet. Jag är verkligen inte i en sinnesstämning eller har energinivåerna att göra så mycket mer just nu.
Jag har varit ganska utsliten och cynisk ett par veckor nu, trist.
Wednesday 7 December 2011
Saturday 3 December 2011
Terapeuter
Jag arbetar en hel del med olika terapeuter i min nuvarande utredade roll inom Children's Services, både inom motsvarade BUP, vilket här heter CAMHS (Child and Adolescent Mental Services) samt vuxenpsykiatrin i lite mindre grad, inom detta område är terapeuterna ofta bra reglerade. Även om nu just inom barnpsykiatrin det psykodynamiska perspektivet är mycket starkt, vilket inte något jag har en så positiv syn på direkt, men det är ju en värdefråga.
Jag arbetar även med olika frivillig organisationer med olika anställda som kallar sig terapeuter, dvs Therapist eller Psychotherapist eller liknande. Ofta har dessa mycket oklara och dåligt förklarade utbildningar och bakgrunder. Deras yrke och praktik är enbart vagt reglerat av olika frivilliga registreringar och vem som helst kan kalla sig terapeut utan problem, vilket ju är lite konstigt i mina ögon för de bedriver ju faktiskt sjukvård.
Jag brukar skratta lite för mig själv när dessa terapeuter berättar hur svårt de sliter med klienter som är dåligt motiverade eller inte kommer på möten, är svåra i arbetet och kritiska. Jag tänker alltid för mig själv, då skulle du testa min roll och mitt yrke.
90% av alla jag möter är extremt dåligt motiverade, är antigen livrädda för mig eller hatar mig, de hotar mig på olika sätt både direkt och indirekt och kommer de inte på möten måste jag gå hem till dem och leta efter dem. De är även extremt kritiska till hela mitt yrke, den organisation jag arbetar i och tar ofta upp en lång rad exempel på hur detta är sant från media, där ärenden konstant kommer upp där vi "misslyckats".
Samtidigt har jag kanske 6-7 möten på mig att ändra på det och försöka skapa en relation till dem så de ger mig korrekt information så jag fattar rätt beslut, beslut som ofta kan ändra hela familjer liv för all framtid, samt jag gör detta med ungefär 5-6 familjer och alla dess medlemmar i olikas ärende under samma tid.
Sen får jag då nästan dagligen kritik av dessa "terapeuter" och andra professionalla om hur jag inte lägger ner mer tid på just "deras" ärenden, eller hur mitt arbete är otillräckligt och dåligt och de beslut jag fattar och rekommendationer jag gör oftast är fel och också otillräckliga. Samtidigt sitter de och känner att de har rätt att tala om för mig hur jag ska sköta mitt arbete, vilket ju är enkelt för dem för de slipper ju ta ansvaret.
Japp ibland blir jag mäkta trött, och just idag lite cynisk. Vad synd det är om er "terapeuter" med era tunga ärenden och ibland lågt motiverade klienter, snyfft.
Jag arbetar även med olika frivillig organisationer med olika anställda som kallar sig terapeuter, dvs Therapist eller Psychotherapist eller liknande. Ofta har dessa mycket oklara och dåligt förklarade utbildningar och bakgrunder. Deras yrke och praktik är enbart vagt reglerat av olika frivilliga registreringar och vem som helst kan kalla sig terapeut utan problem, vilket ju är lite konstigt i mina ögon för de bedriver ju faktiskt sjukvård.
Jag brukar skratta lite för mig själv när dessa terapeuter berättar hur svårt de sliter med klienter som är dåligt motiverade eller inte kommer på möten, är svåra i arbetet och kritiska. Jag tänker alltid för mig själv, då skulle du testa min roll och mitt yrke.
90% av alla jag möter är extremt dåligt motiverade, är antigen livrädda för mig eller hatar mig, de hotar mig på olika sätt både direkt och indirekt och kommer de inte på möten måste jag gå hem till dem och leta efter dem. De är även extremt kritiska till hela mitt yrke, den organisation jag arbetar i och tar ofta upp en lång rad exempel på hur detta är sant från media, där ärenden konstant kommer upp där vi "misslyckats".
Samtidigt har jag kanske 6-7 möten på mig att ändra på det och försöka skapa en relation till dem så de ger mig korrekt information så jag fattar rätt beslut, beslut som ofta kan ändra hela familjer liv för all framtid, samt jag gör detta med ungefär 5-6 familjer och alla dess medlemmar i olikas ärende under samma tid.
Sen får jag då nästan dagligen kritik av dessa "terapeuter" och andra professionalla om hur jag inte lägger ner mer tid på just "deras" ärenden, eller hur mitt arbete är otillräckligt och dåligt och de beslut jag fattar och rekommendationer jag gör oftast är fel och också otillräckliga. Samtidigt sitter de och känner att de har rätt att tala om för mig hur jag ska sköta mitt arbete, vilket ju är enkelt för dem för de slipper ju ta ansvaret.
Japp ibland blir jag mäkta trött, och just idag lite cynisk. Vad synd det är om er "terapeuter" med era tunga ärenden och ibland lågt motiverade klienter, snyfft.
Borderline
Jag har under två veckor arbetat med en familj där jag skulle vilja påstå att modern visar beteende och uttrycker tankar som passar in på en lång rad olika symptom på BPD, dock finns ju ingen formell diagnos. Hon har en ung son som farit mycket illa på en lång rad olika sätt.
Jag har spenderat en sådan otroligt mängd tid och energi på detta ärende att jag är helt slut. Det är svårt att beskriva hur det är att arbeta med en individ som agerar på detta sätt, för att inte säga hur hennes beteende påverkas av hennes konstanta behov av att vara påverkad av alkohol som en form av själv medication.
Jag antar jag gjort något bra för ärendet är inte i domstol och hon har accepterat en massa insatser. Dock är hon livrädd att hon inte kommer kunna lita på eller skapa en relation till dessa nya arbetare, samt hon är livrädd att hon inte ska kunna göra det till nästa social worker som tar över efter mig, jag gör ju bara utredningar och lämnar sen över till gruppen som arbetar längre med familjer.
Jag vill verkligen bli kvitt detta ärende (själviskt jag vet), dessa är de mest stressiga man kan ha i den rollen som jag är i, det finns inte tid att skapa sig en relation i normala ärenden, tänk då hur svårt det är att skapa en relation till någon i ett ärende där personen lider av extrema svårigheter att skapa och behålla relationer.
Vore jag i en terapeutisk relation skulle jag älska arbeta med både henne och hennes son, det finns nu en relation att bygga det arbetet på, även om det skulle vara tungt skulle det även vara givande för mig. Men i min roll nu är det enbart en extrem belastning, detta är så trist för jag vet hur hon kommer få kämpa vidare och jag misstänker att det kommer inte fungera så bra, speciellt inte med tanke på alkoholmissbruket som extra problem.
Jag har spenderat en sådan otroligt mängd tid och energi på detta ärende att jag är helt slut. Det är svårt att beskriva hur det är att arbeta med en individ som agerar på detta sätt, för att inte säga hur hennes beteende påverkas av hennes konstanta behov av att vara påverkad av alkohol som en form av själv medication.
Jag antar jag gjort något bra för ärendet är inte i domstol och hon har accepterat en massa insatser. Dock är hon livrädd att hon inte kommer kunna lita på eller skapa en relation till dessa nya arbetare, samt hon är livrädd att hon inte ska kunna göra det till nästa social worker som tar över efter mig, jag gör ju bara utredningar och lämnar sen över till gruppen som arbetar längre med familjer.
Jag vill verkligen bli kvitt detta ärende (själviskt jag vet), dessa är de mest stressiga man kan ha i den rollen som jag är i, det finns inte tid att skapa sig en relation i normala ärenden, tänk då hur svårt det är att skapa en relation till någon i ett ärende där personen lider av extrema svårigheter att skapa och behålla relationer.
Vore jag i en terapeutisk relation skulle jag älska arbeta med både henne och hennes son, det finns nu en relation att bygga det arbetet på, även om det skulle vara tungt skulle det även vara givande för mig. Men i min roll nu är det enbart en extrem belastning, detta är så trist för jag vet hur hon kommer få kämpa vidare och jag misstänker att det kommer inte fungera så bra, speciellt inte med tanke på alkoholmissbruket som extra problem.
Subscribe to:
Posts (Atom)
