Jag var på en intervju igår, allt gick väldigt snabbt med att tjänsten kom ut, de såg min CV och kallade mig och tre andra på intervju på samma dag.
Orsaken till att jag direkt var mycket nyfiken på denna tjänst var att det var som clinical social worker, dessa tjänster är ganska få, populära samt innefattar oftast en ganska hög grad terapeutiskt arbete direkt med barn och familjer.
Jag var inte ens intresserad av att söka runt utan hade planerat att gå tillbaka till min gamla arbetsplats igen nästa månad, men sen kom detta upp så jag tänkte det kan vara värt att söka speciellt med tanke på mitt nuvarande intresse av terapi.
Killen som jag har kontakt med på "rekryteringsfirman", han som sköter kontakter och sänder in ansökningar osv, ringde nyss och berättade att de ville ha mig och jag kan börja nästa vecka.
Det är ju trevligt att få erbjudandet, dock är det två problem. Arbetet verkar inte innehålla något terapeutiskt arbete alls, vilket jag fick reda på under intervju. Trots att det ju stod i arbetsbeskrivningen samt titel är "klinisk" också. Fokuset är helt på utredningar i ärendet där de planerar eller det redan startas domstolsansökningar om omhändertaganden. Sen gick plötsligt lönen ner idag med £6 per timme!! Det är ju minst sagt ganska mycket...
Sen är det ju en ny arbetsplats, jag gillar min gamla och mina kollegor där...sen vet jag inte om jag vill hålla på och vittna i domstol och bli konstant ifrågasatt där också, speciellt inte med en sådan relativt dålig lön...
Dock finns det ju även fördelar, det är inte "frontline" jag har inte "case responsibility" samt detta är ju en Senior position, även om nu lönen inte reflekterar det alls. Positionen är i ett "expert team" med massa olika yrkesbakgrunder, så på det sättet kan det ju även vara mycket givande kanske..
ARGH!!!!!! Vad göra?
Friday 27 April 2012
Tuesday 24 April 2012
Liten uppdatering
jaha ja, det har ju varit lite tyst här en tid, men att jag är ganska dålig på att just uppdatera är ju ingen direkt hemlighet och det lär det nog inte ändras på heller. Men jag gillar min lilla blog och skriver ju lite då och då iaf.
Jag fick en fråga på ett tidigare inlägg om min email, vilken jag trodde var offentlig men tydligen inte var det så nu gjorde jag den offentlig, iaf den som är kopplad hit, så om någon har frågor så är det ok att emaila mig. Det var ju lite smått korkat att jag inte kollat ordentligt innan att den verkligen var offentlig, speciellt med tanke på att ett av mina syftet var att svara på frågor om socionomer i London och den verksamhet vi oftast är involverade i här.
Nåväl, jag lämnde mitt jobb för en tid sen, mest för att komma ikapp med mitt pluggade ett par månader, vilket inte gick så bra men det är väl sånt man lär sig av. Som det nog märktes i ett par inlägg så hade jag verkligen blivit utsliten och läget var inte sådant att jag kunde ta semester. Jag blev ju flyttat till den gruppen jag var i just för att den var överarbetad och utstressad, tydligen har 2-3 till av min kollegor även slutat i den gruppen.
Detta är sånt som händer här, det innebär inte att stället är dåligt eller dåliga på att stödja sina anställda, utan att de fokuserar på de som är fast anställda. Det kan iaf jag helt förstå också, men kanske det var lite andra brister för min del. "Child protection" i London är stressigt och svårt och med det ekonomiska läget har det blivit ännu "svårare" att vara verksam i, mer om det senare.
På en personlig nivå så gå jag ju även en utbildning som är väldigt fokuserat på mitt eget känsloliv och att "komma i kontakt med mig själv" via terapi och alla möjliga olika övningar och uppgifter. Jag har upplevt att det är mycket svårt, på ett känslomässigt plan, att kombinera med stressen, byråkratin och tvånget att vara lite avståndstagade i utredningar. Terapi och utredning är ju väldigt olika, minst sagt.
Ett ärende som tog mig vädigt illa, mer än jag tror jag förstod, var när en kvinna förlorade sitt ofödda barn. Jag hade en utredning öppen gällande hennes misstänkta missbruk och att hon var gravid i femte månaden, kallade pre-birth assessment. Hon hade inte tagit kontakt med någon hälsovård tills tredje månaden och därmed blev det ju per automatik anmälan till oss. Jag försökte ta kontakt med henne och det tog lång tid, men flera brev och flera obesvarade besök till henne och delar av hennes familjmedlemmar innan jag fick kontakt med henne. Dock tog jag mig tid och var fortgående "stödjande" i min brev. Jag undvek att vara "hotande" vilket våra advokater och chefer alltid säger vi ska vara efter en tid...ja jag kan förstå det men man måste även vara flexibel och fråga sig om tålamod ibland inte är bättre än hot i vissa ärenden och lägen.
Jag mötte tillslut henne och henns mor, hon visade sig vara en ung kvinna med ett mycket trasigt förflutet. för att inte säga livrädd för myndigeter. Iaf fick vi en tentativ relation och förtroende igång och hon gick till din läkare och till sjukhuset för sina rutinkontroller, efter en tid visade det sig att barnet/fostret hade ett allvarlig fel på sin ryggrad, vilket innebar att det aldrig skulle kunna överleva att födas, vilket innebar att hon accepterade och bokades in för en akut abort.
Jag gavs inte tid eller något förstående för att jag och hon behövde iaf ett besök för att avsluta vår relation och för oss båda att bearbeta situation efter aborten och min roll. Under flera veckor såg jag varje dag på min dator "unborn XXX", men det fanns inte länge någon sådan person i liv.... För mig hade detta "barn" blivit verklighet, en person jag brydde mig om och ville skulle ha det bra och som varit del av min verklighet under flera månder. Jag försökte prata med min chef om detta, men mötte ingen förståelse. Jag fick iaf efter en tid tillåtelse att skriva ett avslutade brev till henne, även om det noga påpekades att jag skulle skriva att hon inte skulle kontakta just oss för någon hjälp på något sätt. Vilket min chef tyckte var en risk om vår avdelning sände ett brev där vi berättade att vi avslutat utredning och beklagade hennes sorg....
Det finns mycket annat i denna historia som jag skulle kunna utveckla, jag kanske gör senare, men som sagt jag tog väldigt illa åt mig i denna situation på en lång rad olika sätt. Problemet var väl kanske inte att ingen direkt lyssnade på mig, utan att ingen i hela jävla verksamheten verkade förstå även om de försökte lyssana på mig. Att den typen av bristande kompetens finns hos folk som varit chefer i flera år tycker jag är sorligt.
Mitt egen lidande i denna historia är jämfört med kvinnan som förlorade sitt ofödda barn obefintlig, men jag hade även behövt mycket mindre förståelse och stöd än hon för att må bättre..
Nåväl, jag planerar att gå tillbaka till att jobba igen nästa månad, livet går vidare :)
Jag fick en fråga på ett tidigare inlägg om min email, vilken jag trodde var offentlig men tydligen inte var det så nu gjorde jag den offentlig, iaf den som är kopplad hit, så om någon har frågor så är det ok att emaila mig. Det var ju lite smått korkat att jag inte kollat ordentligt innan att den verkligen var offentlig, speciellt med tanke på att ett av mina syftet var att svara på frågor om socionomer i London och den verksamhet vi oftast är involverade i här.
Nåväl, jag lämnde mitt jobb för en tid sen, mest för att komma ikapp med mitt pluggade ett par månader, vilket inte gick så bra men det är väl sånt man lär sig av. Som det nog märktes i ett par inlägg så hade jag verkligen blivit utsliten och läget var inte sådant att jag kunde ta semester. Jag blev ju flyttat till den gruppen jag var i just för att den var överarbetad och utstressad, tydligen har 2-3 till av min kollegor även slutat i den gruppen.
Detta är sånt som händer här, det innebär inte att stället är dåligt eller dåliga på att stödja sina anställda, utan att de fokuserar på de som är fast anställda. Det kan iaf jag helt förstå också, men kanske det var lite andra brister för min del. "Child protection" i London är stressigt och svårt och med det ekonomiska läget har det blivit ännu "svårare" att vara verksam i, mer om det senare.
På en personlig nivå så gå jag ju även en utbildning som är väldigt fokuserat på mitt eget känsloliv och att "komma i kontakt med mig själv" via terapi och alla möjliga olika övningar och uppgifter. Jag har upplevt att det är mycket svårt, på ett känslomässigt plan, att kombinera med stressen, byråkratin och tvånget att vara lite avståndstagade i utredningar. Terapi och utredning är ju väldigt olika, minst sagt.
Ett ärende som tog mig vädigt illa, mer än jag tror jag förstod, var när en kvinna förlorade sitt ofödda barn. Jag hade en utredning öppen gällande hennes misstänkta missbruk och att hon var gravid i femte månaden, kallade pre-birth assessment. Hon hade inte tagit kontakt med någon hälsovård tills tredje månaden och därmed blev det ju per automatik anmälan till oss. Jag försökte ta kontakt med henne och det tog lång tid, men flera brev och flera obesvarade besök till henne och delar av hennes familjmedlemmar innan jag fick kontakt med henne. Dock tog jag mig tid och var fortgående "stödjande" i min brev. Jag undvek att vara "hotande" vilket våra advokater och chefer alltid säger vi ska vara efter en tid...ja jag kan förstå det men man måste även vara flexibel och fråga sig om tålamod ibland inte är bättre än hot i vissa ärenden och lägen.
Jag mötte tillslut henne och henns mor, hon visade sig vara en ung kvinna med ett mycket trasigt förflutet. för att inte säga livrädd för myndigeter. Iaf fick vi en tentativ relation och förtroende igång och hon gick till din läkare och till sjukhuset för sina rutinkontroller, efter en tid visade det sig att barnet/fostret hade ett allvarlig fel på sin ryggrad, vilket innebar att det aldrig skulle kunna överleva att födas, vilket innebar att hon accepterade och bokades in för en akut abort.
Jag gavs inte tid eller något förstående för att jag och hon behövde iaf ett besök för att avsluta vår relation och för oss båda att bearbeta situation efter aborten och min roll. Under flera veckor såg jag varje dag på min dator "unborn XXX", men det fanns inte länge någon sådan person i liv.... För mig hade detta "barn" blivit verklighet, en person jag brydde mig om och ville skulle ha det bra och som varit del av min verklighet under flera månder. Jag försökte prata med min chef om detta, men mötte ingen förståelse. Jag fick iaf efter en tid tillåtelse att skriva ett avslutade brev till henne, även om det noga påpekades att jag skulle skriva att hon inte skulle kontakta just oss för någon hjälp på något sätt. Vilket min chef tyckte var en risk om vår avdelning sände ett brev där vi berättade att vi avslutat utredning och beklagade hennes sorg....
Det finns mycket annat i denna historia som jag skulle kunna utveckla, jag kanske gör senare, men som sagt jag tog väldigt illa åt mig i denna situation på en lång rad olika sätt. Problemet var väl kanske inte att ingen direkt lyssnade på mig, utan att ingen i hela jävla verksamheten verkade förstå även om de försökte lyssana på mig. Att den typen av bristande kompetens finns hos folk som varit chefer i flera år tycker jag är sorligt.
Mitt egen lidande i denna historia är jämfört med kvinnan som förlorade sitt ofödda barn obefintlig, men jag hade även behövt mycket mindre förståelse och stöd än hon för att må bättre..
Nåväl, jag planerar att gå tillbaka till att jobba igen nästa månad, livet går vidare :)
Tuesday 10 April 2012
Nu är jag tillbaka från Indien.
Japp, med lite ont i magen och efter tre dagars extra stopp i Kolkata är jag nu äntligen tillbaka i London..dock är det väl bäst att påpeka att jag inte varit där hela tiden från mitt senaste inlägg, som ju är lite länge sedan :)
Subscribe to:
Posts (Atom)
