Attachment-Anknytning

Jag har upptäckt att jag verkligen behöver få träning i ASI (attachment style interview) så jag kan börja använda mig av den metoden i mina utredningar. Jag funderar på att anmäla mig till en 4 dagars utbildning.

Attachment-Anknytning är ett område/teroi som verkligen intresserar mig, det är relevant, intressant, evidensbaserat och passar hur bra som helst in med mitt lite mer kognitiva perspektiv på mental hälsa. Plus att om jag kan använda mig av ASI i mina utredningar så ger det plötsligt mycket mer kraft bakom mina analyser och fomulationer.

Våld i nära relationer.

Jag läste för någon dag sedan på Aftonbladets websida (ja, jag vet vilken dålig journalistik den tidningen står för) om att deras hus-psykolog anser att samtalsterapi inte kan "bota" män som är våldsamma. Jag reagerade på det och blev lite irriterad av den löjligt simplistiska artiklen. Sen tänkte jag att det är väl just den reaktionen hon ville få för att dra till sig läsare. Trots det så funderade jag lite på att hon måste ju nästan bryta mot någon form av yrkesetiska riktlinjer eller skyldigheter när hon sprider den typen ogrundat struntprat. Jag inser att man måste skriva simpelt och dra saker till sin spets i skräpmedia,men detta är ju både fel och kommer från en person som i egenskap av sitt yrke har ett krav på sig att vara mer nyanserad och komma med påståenden som är grundade i verkligheten.

Män som slår

Jag är glad att jag inte är den enda som reagerade på det.

Män som slår del 2

Reflektion människors insyn i sina egna problem.

Jag håller på med ett utredning för domstol, vilket ju alla mina ärenden är dessa dagar. Mannen/fadern i fråga har ganska omfattande problem med droger, främst kokain samt alkohol.

De har haft ganska regelbunden kontakt med children's services (typ barn och ungdomsdelen av socialtjänsten) och han har kämpat i ett par år både själv och med stöd för att hantera sitt missbruk.

Det har ju gått lite si och så med det och familjen är nu i domstol för både historien och en händelse tidigare i år när han fick spel och skällde ut besökande socialarbetare, runt en tid när han fick ett återfall.

Jag gör nu en utredning på honom och hans fru. Han känner sådan stor skuld för situationen att han är påväg in i en depresion. Han känner stor skuld själv men även professionella har påpekat för honom att allt är hans fel och hur han måste ta ansvar för allt och sluta med droger för det förstör hela hans liv och hela barnen liv.

Allt låter bra så här långt, eller? Jag har ju lite mer tid i mina utredningar och finner det mycket intressant och ser det som ett krav att försöka förstå människor, inte i första hand döma dem på något sätt.

Mannen ifråga säger "de rätta saker" han förebråder sig själv och pratar negativt om sig själv och säger att allt som händer är hans fel för han valt att ta droger. Efter vi har haft vårt andra möte så börjar han försiktigt prata om hur hans fru och hennes beteende, rädsla och attityd har gjort det svårt för honom. Han förstår henne och hennes frukan för återfall och hur hon övervakar honom, tar över familjens pengar och konstant söker bekräftelse för att han inte tar droger.

Men samtidigt ser han det som extremt påfrestande och stressigt, i en situation där han redan försöker sluta med droger och har det extremt svårt. Hennes förväntat på att han ska misslyckas och hennes rädsla gör att risken för ett återfall är radikalt högre. Dock så har han när han försökt prata om detta innan blivit benämnd i olika utredningar som att han sakar "insikt" och att han skyller på sin fru. Detta har ju lett till att han ännu mer känner sig misslyckad och skyldig och att han gett upp och nu sitter och säger det han vet folk vill höra.

Poängen jag försöker göra är att han har rätt och att ingen har lyssnat på honom innan, utan sett det som om han försöker skylla ifrån sig har lett till att han och familjen inte fått den hjälp som bäst passat dem. Systemet har krossat hans förståelse för sina egna problem, inte tagit tillvara på de lösningar som detta kunde genererat. Han har helt "tagit på sig" systemets syn på hans och familjens problem och när han försökt förklara sina egna tankar har han blivit benämnd att han saknar "insikt".

Vet man minsta lilla om missbruk och hur det påverkar familjer och relationer så vet man att det i familjer utvecklas mönster av interaktioner hos alla medlemmar som både kan skydda mot återfall men även kan öka risken för återfall. Att kartlägga dessa mönster och hjälpa familjen anpassa och andra dysfynktionella mönster är otroligt viktigt. Detta har mannen ifråga på egen hand insett i någon form, men när han försökt uttrycka det har reaktionerna blivit att han fått mer problem från involverade professionella.

För mig är detta ett tydligt tecken på hur man i detta land (iaf i London) bland children's services är extremt dåliga på att ta tillvara på individers egna kunskap och förståelse för sina egna problem och bygga på det. Istället är det systemet som ser problemen och definerar dem och lösningar. Om någon uttrycker en annan syn på det hela som inte stämmer med det så stämplas de som "lacking insight". Saken är ju att de inte saknar insikt i sina egna problem, de kanske saknar insikt i den definition av deras problem som andra gjort.