Sunday 29 May 2011
ok, lite trött blir man väl..
Grannarna är galna, de festar fyra dagar av fem, Polisen har kommit tre gånger på två veckor och nu verkar det som om tjejen som hyr ett av rummen här har en fetish för svarta män som röker på. Tredje gången på tre veckor är den en rakad, svart kille (olika varje gång) som är hos henne och det låter som hon dör eller har världens bästa orgasm, för att inte glömma cannabis lukten då. hmmmmm, liksom.
Wednesday 25 May 2011
Kvinnlig omskärelse, könsstympning
Jag brukar inte bli speciellt upprörd över saker och ting, det handlar väl om mitt grundperspektiv på folk, livet och vad jag ser som grunden till varför personer agerar och tänker som de gör, jag är nog ganska flexibel. Men jag har svårt för att på något sätt kunna acceptera eller ens vara kulturellt neutralt till fenomenet kvinnlig omskärelse aka könsstympning. Det förekommer ju i olika grader där könsstympning är den form som är mest omfattande.
Jag läst en artikel på igår på DN om en parlamentsledamot i Kenya som med personligt exempel argumerade framgångsrikt för att detta ska bli olagligt i Kenya.
Här i London är det ju relativt vanligt med invandrargrupper från områden där denna företelse är mycket vanligt, tex läste jag att 90% av alla Somaliska kvinnor är omskärda och den Somaliska gruppen i London är stor även i Sudan är det mycket vanligt, över 90%. Dock är detta förekomsten av alla olika typer om omskärelse, där stympning är en och även den värsta. Det är ju helt klart olagligt här och ses som mycket allvarligt, en mycket allvarlig risk för en del barn, från vissa grupper och med en bakgrund i vissa området. Dock är det ju som alltid lite känsligt för det handlar om kulturella traditioner inom vissa etniska grupper och det är känsligt att målinrika insatser till vissa grupper på det sättet.
Jag personligen har arbetat med många familjer, både kortsiktigt med utredningar och mer långsiktigt där det funnits flickor som helt klart riskerat att flygas ut ur landet för att genomgå detta. Det är något man måste vara medveten om och som man måste ta upp i familjer där det kan vara relevant, även om det kan vara pinsamt eller svårt av många olika orsaker.
Ofta anses detta vara en Muslimsk tradition, vilket det inte direkt är även om man nu verkligen vänder på saker kan finna potentiellt stöd för det i Koranen, men det är långsökt och mest teoretiskt och är i praktiken ytters sällan någon grundorsak till omskärelse. Dock finns det fortfarande religösa ledare som faktiskt stödjer detta.
Utifrån min egen personliga erfareheter från Sudanesiska, Somaliska och Egyptiska familjer där jag tagit upp frågan, så har kvinnan oftast sagt att hon och hennes kvinnliga släktingar genomgått detta. Men de har nästa alla gånger påpekat att det är en tradition som de insett främst är kulturell och att deras religösa ledare både i hemländerna och i England arbetar för att få folk att inse att det inte är något som det finns stöd för inom Islam, det anses nästan vara "oislamskt" och därmed något som är ok och att upphöra med.
Skrivet så här kan det kanske te sig enkelt att ta upp denna fråga i familjer, men beroende på familj och omständigheter kan det vara en mycket svår fråga att ta upp och det kan ta mycket tid att göra det på ett bra sätt i en familj. Den praktiska biten att faktiskt göra det är något man måste reflektera över mer. Idag finns massa riktlinjer för vad man måste ta upp i familjer, men väldigt lite skrivet om hur man gör det på ett känsligt och respektfullt sätt. Vilket är något man lär sig med erfarenhet, vilket dock vissa tydligen aldrig lär sig.
Sen kan man väl även argumentera att omskärelse av pojkar även kan vara skadligt, vilket det i vissa fall beroende på omständigheter helt klart är också.
Jag läst en artikel på igår på DN om en parlamentsledamot i Kenya som med personligt exempel argumerade framgångsrikt för att detta ska bli olagligt i Kenya.
Här i London är det ju relativt vanligt med invandrargrupper från områden där denna företelse är mycket vanligt, tex läste jag att 90% av alla Somaliska kvinnor är omskärda och den Somaliska gruppen i London är stor även i Sudan är det mycket vanligt, över 90%. Dock är detta förekomsten av alla olika typer om omskärelse, där stympning är en och även den värsta. Det är ju helt klart olagligt här och ses som mycket allvarligt, en mycket allvarlig risk för en del barn, från vissa grupper och med en bakgrund i vissa området. Dock är det ju som alltid lite känsligt för det handlar om kulturella traditioner inom vissa etniska grupper och det är känsligt att målinrika insatser till vissa grupper på det sättet.
Jag personligen har arbetat med många familjer, både kortsiktigt med utredningar och mer långsiktigt där det funnits flickor som helt klart riskerat att flygas ut ur landet för att genomgå detta. Det är något man måste vara medveten om och som man måste ta upp i familjer där det kan vara relevant, även om det kan vara pinsamt eller svårt av många olika orsaker.
Ofta anses detta vara en Muslimsk tradition, vilket det inte direkt är även om man nu verkligen vänder på saker kan finna potentiellt stöd för det i Koranen, men det är långsökt och mest teoretiskt och är i praktiken ytters sällan någon grundorsak till omskärelse. Dock finns det fortfarande religösa ledare som faktiskt stödjer detta.
Utifrån min egen personliga erfareheter från Sudanesiska, Somaliska och Egyptiska familjer där jag tagit upp frågan, så har kvinnan oftast sagt att hon och hennes kvinnliga släktingar genomgått detta. Men de har nästa alla gånger påpekat att det är en tradition som de insett främst är kulturell och att deras religösa ledare både i hemländerna och i England arbetar för att få folk att inse att det inte är något som det finns stöd för inom Islam, det anses nästan vara "oislamskt" och därmed något som är ok och att upphöra med.
Skrivet så här kan det kanske te sig enkelt att ta upp denna fråga i familjer, men beroende på familj och omständigheter kan det vara en mycket svår fråga att ta upp och det kan ta mycket tid att göra det på ett bra sätt i en familj. Den praktiska biten att faktiskt göra det är något man måste reflektera över mer. Idag finns massa riktlinjer för vad man måste ta upp i familjer, men väldigt lite skrivet om hur man gör det på ett känsligt och respektfullt sätt. Vilket är något man lär sig med erfarenhet, vilket dock vissa tydligen aldrig lär sig.
Sen kan man väl även argumentera att omskärelse av pojkar även kan vara skadligt, vilket det i vissa fall beroende på omständigheter helt klart är också.
Tuesday 24 May 2011
Här bor jag.
Aja, inte i centrum kanske, men helt ok. Västra London är guld. Syns det ens att det står Ealing?
På väg till min "peer supervision"
- Posted using BlogPress
På väg till min "peer supervision"
- Posted using BlogPress
Nu leker jag för fullt!
Bild testar lite.
Trist att det länkar till hela albumet, det vore bättre om länken enbart gick till själva bilden. Ska även testa höja upplösningen lite.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Trist att det länkar till hela albumet, det vore bättre om länken enbart gick till själva bilden. Ska även testa höja upplösningen lite.
- Posted using BlogPress from my iPhone
Test
Hmm tester lite, fungerar detta som det ska kommer det mer bilder här :)
- Posted using BlogPress from my iPhone
- Posted using BlogPress from my iPhone
Monday 23 May 2011
Stendött på jobbmarknaden.
Det är minst sagt stendött för tillfället med Socionom jobb i London. Lokala myndigheter anställer inte, de låter platser stå tomma i flera månader innan de tvingas anställa någon. Det är kaotiskt med alla besparningar. Det är lite udda men det har nog varit så här i olika grader i minst 1 år nu och det verkar bli värre och värre. Trist även för man kan inte förhandla sin lön alls som vikarie heller, plus att lönerna långsamt går ner också.
Det är väl främst de senaste sex månaderna som det verkligen blivit illa, iaf som jag personligen märker av.
Ikväll är det lektion igen, dags för child observation supervision, vilket jag inte behöver för jag har inte börjat med mina observationer ännu. Men det är otroligt kul att höra från de som börjat
Det är väl främst de senaste sex månaderna som det verkligen blivit illa, iaf som jag personligen märker av.
Ikväll är det lektion igen, dags för child observation supervision, vilket jag inte behöver för jag har inte börjat med mina observationer ännu. Men det är otroligt kul att höra från de som börjat
Wednesday 11 May 2011
jobbeli
För mig personligen de mest avgörnade skillnaderna mellan att arbeta inom myndighetsutövning gentemot barn och ungdom här i London (hela England antar jag) och Sverige är att man arbetar så mycket ensam på sina ärenden. Här har man sina ärenden , gör sina hembesök och andra besök och möten oftast helt ensam, ibland om det är större möten är någon arbetsledare med, men det är sällan.
I Sverige är man alltid, nästan, två på allt. Jag tycker det var mycket bättre att ha en medhandläggre med sig, intervjuer och möten och utredningar hade högre kvalitet och det blir mer rättsäkert för alla parter, samt man kan lära sig så mycket av sina kollegor. Det var bättre och roligare att vara två.
Den andra aspekten som verkligen påverkar mig och mitt arbete här är andra folks "seghet". vVilket är ett stor problem som jag aldrig märkte av så mycket eller i så hög grad av i Sverige. Alla andra proffessionella som jag dagligen arbetar med, som lärare, Polis, läkare (GP) sjuksköterskor och andra som man kommer i kontakt med är otroligt dåliga på att göra det de ska göra och ge mig den information jag behöver för mitt arbete. Det är ett konstant jagade för att få informationen, eller få dem att ta ansvar för saker de behöver göra i en familj, även om de också har en laglig skyldighet att göra det så verkar ganska många anse att det inte är viktigt.
Det skulle ju inte påverka mig så mycket om det inte var jag som hade det överhängande ansvaret och mina utredningar och rapporter är beroende på andras arbete och information till en ganska stor grad. Detta leder till att man måste konstant jaga folk, ringa, emaila och stressa för att få saker från dem, jag bråkar och jagar andra proffessionella mycket mer än familjer.
Det tar så mycket onödig tid och energi och är stressande för det är jag som får skit om jag inte kan göra det jag ska göra för andra inte gör sitt jobb, ingen bryr sig att det inte är mitt fel utan någon annan inte gjort sitt jobb, det är jag som får ta ansvaret ändå vid möten osv. För mig personligen så är detta troligen den största negativa aspekten av jobbet här...
I Sverige är man alltid, nästan, två på allt. Jag tycker det var mycket bättre att ha en medhandläggre med sig, intervjuer och möten och utredningar hade högre kvalitet och det blir mer rättsäkert för alla parter, samt man kan lära sig så mycket av sina kollegor. Det var bättre och roligare att vara två.
Den andra aspekten som verkligen påverkar mig och mitt arbete här är andra folks "seghet". vVilket är ett stor problem som jag aldrig märkte av så mycket eller i så hög grad av i Sverige. Alla andra proffessionella som jag dagligen arbetar med, som lärare, Polis, läkare (GP) sjuksköterskor och andra som man kommer i kontakt med är otroligt dåliga på att göra det de ska göra och ge mig den information jag behöver för mitt arbete. Det är ett konstant jagade för att få informationen, eller få dem att ta ansvar för saker de behöver göra i en familj, även om de också har en laglig skyldighet att göra det så verkar ganska många anse att det inte är viktigt.
Det skulle ju inte påverka mig så mycket om det inte var jag som hade det överhängande ansvaret och mina utredningar och rapporter är beroende på andras arbete och information till en ganska stor grad. Detta leder till att man måste konstant jaga folk, ringa, emaila och stressa för att få saker från dem, jag bråkar och jagar andra proffessionella mycket mer än familjer.
Det tar så mycket onödig tid och energi och är stressande för det är jag som får skit om jag inte kan göra det jag ska göra för andra inte gör sitt jobb, ingen bryr sig att det inte är mitt fel utan någon annan inte gjort sitt jobb, det är jag som får ta ansvaret ändå vid möten osv. För mig personligen så är detta troligen den största negativa aspekten av jobbet här...
Tuesday 10 May 2011
Egen terapi
Jag har sett en terapeut nu under ett par månader, jag är fortfarande lite osäker på vad jag tycker. Men det är så tidigt ännu så jag måste försöka hålla mig positiv och ge det en chans. Det är väl givande antar jag, men frågan är hur mycket. Detta beror ju lite på vad jag vill ha från terapin också.
En given orsak är ju att det är ett måste, men jag vill gärna försöka få ut något från det också inte bara gå igenom det för det är ett krav. Jag har sett henne så få gånger ännu, så vi börjar väl mest lära känna varandra ännu. Det har varit en hel del prat, från min sida, om mina studier, mitt arbete, min relation, men även en hel del om min barndom och upplevelser.
Personligen vill jag försöka få lite självkännedom, försöka hitta mönster av tankar, agerande, känslor och kartlägga mig själv lite. Jag funderar på att börja föra en dagbok över min känslor och tankar, vilket ju är typiskt KBT. Men det är en metod jag vill använda mig av, men frågan är om jag orkar motivera mig till det. Frågan är ju vad jag behöver terapeuten till med tanke på att det var min ide att göra det. Jag finner dock mig själv konstant dras på ett spontant sätt till olika metoder för "självterapi" inom KBT som vi gick igenom förra året. Vilket jag även gör när jag har lektioner och det pratas om lite allt möjligt annan, som jag inte ger så mycket för.
Just nu känns det som jag verkligen dominerar min terapi, jag får väl vänta lite och se vad hon gör av det antar jag. Men passar det inte får jag väl byta sen kanske. Detta kan ju bli mycket intressant iaf, tanken är ju att det ska hålla på ett par år till.
En given orsak är ju att det är ett måste, men jag vill gärna försöka få ut något från det också inte bara gå igenom det för det är ett krav. Jag har sett henne så få gånger ännu, så vi börjar väl mest lära känna varandra ännu. Det har varit en hel del prat, från min sida, om mina studier, mitt arbete, min relation, men även en hel del om min barndom och upplevelser.
Personligen vill jag försöka få lite självkännedom, försöka hitta mönster av tankar, agerande, känslor och kartlägga mig själv lite. Jag funderar på att börja föra en dagbok över min känslor och tankar, vilket ju är typiskt KBT. Men det är en metod jag vill använda mig av, men frågan är om jag orkar motivera mig till det. Frågan är ju vad jag behöver terapeuten till med tanke på att det var min ide att göra det. Jag finner dock mig själv konstant dras på ett spontant sätt till olika metoder för "självterapi" inom KBT som vi gick igenom förra året. Vilket jag även gör när jag har lektioner och det pratas om lite allt möjligt annan, som jag inte ger så mycket för.
Just nu känns det som jag verkligen dominerar min terapi, jag får väl vänta lite och se vad hon gör av det antar jag. Men passar det inte får jag väl byta sen kanske. Detta kan ju bli mycket intressant iaf, tanken är ju att det ska hålla på ett par år till.
Subscribe to:
Posts (Atom)
