Det här med allt eller inget, igen.

Jag har märkt att min närmaste chef, som är extremt "old school" inte gillar när mina utredningar är för långa.

Speciellt gillar hon inte när jag är, som hon sagt "too almost fair" gentemot föräldrar. Vilket jag inte direkt kan förstå alls, när jag faktiskt kommenterar att i min åsikt kan de tyvärr inte ta hand om sina barn, eller göra de nödvändiga förändrar för att de ska kunna ske tillräckligt snabbt i relation till barnens behov. Hur kan man vara "too fair" liksom..

Dock tror jag att jag börjar förstå vad "problemet" är, om det nu verkligen är ett problem.  Tid måste sparas, utredningar måste produceras snabbare och det finns aspekter som talar till föräldrars fördel men som inte ändrar beslutet så spelar de ingen roll och behöver inte dokumenteras.

Lite förenklat tror jag att det är så det verkligen är. Att ge föräldrar en balanserad utredning är inte så viktigt när det främst är frågan om att producera utredninignar som är "tillräckligt" bra. Dock är ju detta inte perspektivet bland domare eller motsvarande lagmän, de sitter med extremt svåra beslut och vill mer än gärna och både detaljerade och balanserade utredningar, där så många relevanta aspekter, både bra och dåliga utvecklas och analyseras.

Jag kan inte, jag vill inte och jag vägrar skriva utredningar där jag drar mina slutsatser på ett självart svart eller vitt sätt, där jag bantar ner på detaljer för att de inte ändrar på mina rekommendationer och "låtsats" att ärendet är mycket enklare och mer självklart än det verkligen är. Att sånt sker är jag övertygad om, men jag tänker inte göra det.

Jag är lite frustreade över hur jag vill arbeta på ett sätt som tar hänsyn till domstolen, barnen och föräldrarna men jag inte uppmuntras till att göra i den egna organisationen...suck..