Theraplay funderingar

Jag upplevde min Theraplay träning för två veckor som väldigt krävande, känslomässigt och "starkt". Otroligt starkt, det är ganska svårt att förklara utan att uppleva det. Det är nog även svårt att förstå och vara redo att kunna se dess potentiella otroliga styrk i arbete med barn, ungdomar och deras föräldrar eller fosterföräldrar.

Metoder, evidens och teorier i alla ära, jag behöver själv sånt och förstår hur viktigt det är. Men vissa saker måste upplevas, och man måste själv vara på en mental plats för att kunna ta emot det också.

Vi var cirka 34 personer på träningen och ett par av dem var uppenbarligen inte så intresserade av det hela, eller kunde inte ta det till sig för de troligen var lite för självmedvetna. Det kanske låter lite väl mycket som en groande självgodhet, men jag känner nog mig själv tillräckligt för att själv se när jag är självgod och inte (oftast iaf).

Jag upplevde en del saker själv som väldigt jobbigt och utanför det som jag känner mig bekväm med, och det var svårt med vissa rollspel. Men jag har under åren troligen mognat lite och kör på med det mesta numera, vilket visat sig vara en styrka. En stor del av terapistens roll i Theraplay innebär att man måste förmågan att vara löjlig, barnslig och vara bekväm i det för att ge hela processen det lungt och säkerhet som det kräver. Speciellt måste man detta när man troligen för förlöjligande kommentarer och liknande från känsliga, osäkra skadade och rädda barn och deras föräldrar.  Att det är allt annat än enkelt förstår nog de flesta, men sen måste man även kunna förmedla detta och denna förmåga till dem.

Det är helt otroligt hur kraftfullt detta kan vara, det kändes nästan överväldigande enbart i träningen!